När dimman lättar och jag….

Ja när dimman i hjärnan lättar och jag fattar att min nya diagnos inte betyder ”livstids” fängelse i mig själv så tänker jag att skriva en rad här.

Det var ju inte kul att få veta att jag har en höftkula vars brosk är borta på och att en av mina kotor dvs L5 har skjutits in och vissa delar har kanske gått av. Därför denna nervvärk, mina sömnlösa nätter, min svårighet att köra bil, svagheter att gå och min stora trötthet. Känslan av att livet hamna i en plåtburk med locket påskruvat så kan man säga.

Ja som sagt, upp ur graven och in i verkligheten är jag nu. Har liksom grinat klart och insett att så här kan jag ju inte ha det och inte heller må.

Jag har avhandlat ett doktorns besök, röntgen, röntgen svar och nu har jag redan kontaktat ortoped via nätet och sjukgymnast. Och även mina fina kollegor inom min bransch har gett mig tips, råd och träning. Allt detta har gjort att jag känner i dagsläget att jag är en bit i rätt riktning. Vad som ska göras nu är att träna upp min core och musklerna kring höftleden. Ja vi snackar nu rehabträning.

Alla ni, ha en härlig dag!